Om trovärdighet

Tisdagen den 21 november publicerade Dagens Nyheter en artikel om den så kallade kulturprofilen, som sedan många år driver en kulturscen i centrala Stockholm. Arton kvinnor trädde fram, några med namn och bild, och berättade om de sexuella trakasserier de menade att de hade utsatts för av kulturprofilen. Ett par av dem uppgav att de utsatts för våldtäkter. En kvinna berättade att hon gått till polisen för att anmäla, men att hon ändrade sig.

Jag blev chockerad av innehållet i artikeln och kände ren vämjelse. Om vittnesmålen stämmer med verkligheten, vilket jag inte har anledning att betvivla, har de arton kvinnorna utsatts för vedervärdig behandling. Dessutom lär mannen i fråga ha använt sig indirekt av Svenska Akademiens goda namn för att tillskansa sig sexuella tjänster. Enligt uppgifter i medierna har minst fem kvinnor nu polisanmält Kulturprofilen. Jag välkomnar deras beslut och vill hedra deras mod.

Några har ställt sig frågan om hur pass tillförlitliga uppgifterna i DN egentligen är. Jag resonerade om saken med de advokater Svenska Akademien har anlitat. De kunde bekräfta mitt intryck av trovärdigheten. Det rör sig ju om arton vittnesmål, inte bara ett eller två, och berättelserna uppvisar stor samstämmighet. Dessutom finns stödbevisning i form av vittnen, dagboksanteckningar, e-postkorrespondens och liknande.

Om Kulturprofilen

I dag publicerade DN Kultur en artikel om den så kallade Kulturprofilen, en man som sägs stå Svenska Akademien nära. Enligt artikeln, som baserar sig på arton berättelser och dessutom hämtar stöd i dagböcker, e-post och vittnen, har mannen under många år systematiskt utsatt ett stort antal kvinnor för sexuella trakasserier och övergrepp. Stämmer uppgifterna i artikeln, vilket jag inte har någon anledning att betvivla, är agerandet vedervärdigt. Det räcker med vanlig mänsklig anständighet för att komma till denna slutsats. Jag blev chockerad och bedrövad. Heder till de kvinnor som trätt fram.

Ytterligare en omständighet är graverande. Mannen lär ha utnyttjat sin maktposition för att skaffa sig sexuella tjänster och indirekt ha åberopat sig på sin anknytning till Svenska Akademien. Bara detta är skäl nog för Akademien att kapa banden med mannen. Det är vad jag i min egenskap av ständig sekreterare kommer att föreslå i morgon torsdag när Akademien har sammankomst.  Hur vi skulle kunna handla på annat sätt har jag svårt att se.

Tidigare i dag hade jag ett möte med en advokatfirma. Advokaterna har fått i uppdrag att göra en utredning med anledning av uppgifterna i DN, och deras arbete har redan satt i gång. Om det har begåtts något fel från Akademiens sida måste det obönhörligen upp i ljuset.

 

Nobelpriset och kvinnorna

Svetlana Aleksijevitj.
Foto: Margarita Kabakova

I en utmärkt artikel i söndagens Dagens Nyheter diskuterar vetenskapsjournalisten Maria Günther den massiva mansdominansen bland årets Nobelpristagare. Hundra procent män. Inklusive priset i litteratur. Förra året var det likadant.

Svenska Akademien har en nedslående statistik när det gäller andelen kvinnliga Nobelpristagare i litteratur, i synnerhet om man ser till historien. Sedan 1901, då Nobelpriset delades ut första gången, har totalt 14 pristagare i litteratur varit kvinnor. Det är inte mycket att skryta med.

Om man betraktar samtiden blir Svenska Akademiens statistik genast lite bättre. Under åren mellan 1990 och 2017 var närmare 30 procent kvinnliga pristagare. Krymper man tidsspannet och betraktar perioden från 2007 fram till i dag kommer man upp i 36 procent kvinnliga pristagare. Med tanke på att Nobelpriset i litteratur är en av världens mest prestigefyllda belöningar går det åt rätt håll. Därmed inte sagt att statistiken inte kan bli bättre. Det kan den, och det kommer den.

Samtidigt finns skäl att påminna sig om att Svenska Akademien inte strävar efter god statistik för sakens egen skull. Det enda Akademien bryr sig om är kvalitet, oavsett vem som skriver, och det är skälet till att banbrytande författare som Toni Morrison, Nadine Gordimer, Herta Müller, Alice Munro och Svetlana Aleksijevitj – för att bara nämna några  – hör hemma i Nobelprisets historia.

Malmsjö på Dramaten

Foto: Sören Vilks.

I helgen var jag och såg Samuel Becketts pjäs ”Krapps sista band” på Dramaten. Det var en strålande föreställning med Jan Malmsjö i ensamt majestät på en nattsvart scen, som möblerats på enklast tänkbara vis: ett bord, en stol, en bandspelare och en lågt hängande taklampa. Beckett skrev monologen 1959. I ett brev till Patrick Magee, en av Becketts favoritskådisar, skriver pjäsförfattaren: ”Jag hoppas att du tycker om din monolog. Om där finns nånting som du vill fråga mig om, så tveka inte att skriva. Jag önskar att vi kunde träffas och gå igenom den tillsammans. Krapps ansikte medan han lyssnar är naturligtvis tre fjärdedelar av den striden. Jag gjorde inget försök att skriva ut dessa förändringar eller brist på förändring. Jag kände att jag tryggt kunde överlämna det åt dig.” Malmsjö har en rad hyllade föregångare i rollen som Krapp på Dramaten, som Lars Hansson och Erland Josephson. Själv hade jag aldrig förmånen att se dessa skådespelare spela den åldrade mannen där han sitter och lyssnar på yngre versioner av sig själv inspelade på band. Men en sak vet jag. Detta är Dramaten när den är som bäst. Regi: Karl Dunér. Översättning: Magnus Hedlund.

Falskt twitterkonto

Så har det hänt igen. Mitt namn har kapats och jag har fått ett Twitterkonto. Bara för att få budskapet klart en gång för alla. Jag har aldrig twittrat, twittrar inte heller nu och har inga som helst planer på att börja twittra. Någonsin. Så sade min företrädare på sekreterarposten, Peter Englund, och så säger även jag.

Ny ledamot på stol nummer nio

Foto: Malin Hoelstad/SvD/SCANPIX

Vid sin sammankomst igår kväll beslöt Svenska Akademien att på stol nummer nio låta invälja teologen och kulturskribenten Jayne Svenungsson. Hon efterträder författaren Torgny Lindgren, som avled den 16 mars, och tar sitt inträde vid Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december.

Jayne Svenungsson, född 1973, är professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och en internationellt verksam forskare. Hon har varit gästforskare i Heidelberg, Paris, Potsdam, Glasgow och Oxford. Hennes avhandling, ”Guds återkomst. En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi”, kom ut 2004. För några år sedan gav hon ut ytterligare en stor studie, ”Den gudomliga historien. Profetism, messianism och andens utveckling” (2014), som också föreligger på engelska under titeln ”Divining History: Prophetism, Messianism, and the Development of the Spirit” (övers. Stephen Donovan, 2015). Hennes installationsföreläsning vid Lunds universitet, dit hon ”kallades” som professor, som det så vackert heter, hade Marilynne Robinsons författarskap som tema.

Jayne Svenungsson är därtill en av utgivarna bakom ”Jewish Thought, Utopia, and Revolution” (2014) och ”Monument and Memory” (2015). Hennes senaste publikation kommer ut senare i höst och är en volym om Martin Heideggers så kallade svarta häften, ”Heidegger’s Black Notebooks and the Future of Theology” (red. tills. m. Mårten Björk). Professor Svenungsson har utöver dessa böcker författat lärda uppsatser och fria essäer, dessutom har hon publicerat ett försvarligt antal understreckare i Svenska Dagbladet. Hon är bosatt i Lund och Stockholm.

Svenska Akademiens valspråk är, som bekant, ”Snille och smak”. Snille är förmågan att inom sin specialitet skapa något som på en gång är bestående och eget. Smak i sin tur betecknar omdömesförmågan. Jayne Svenungsson är generöst begåvad på bägge dessa punkter.