Malmsjö på Dramaten

Foto: Sören Vilks.

I helgen var jag och såg Samuel Becketts pjäs ”Krapps sista band” på Dramaten. Det var en strålande föreställning med Jan Malmsjö i ensamt majestät på en nattsvart scen, som möblerats på enklast tänkbara vis: ett bord, en stol, en bandspelare och en lågt hängande taklampa. Beckett skrev monologen 1959. I ett brev till Patrick Magee, en av Becketts favoritskådisar, skriver pjäsförfattaren: ”Jag hoppas att du tycker om din monolog. Om där finns nånting som du vill fråga mig om, så tveka inte att skriva. Jag önskar att vi kunde träffas och gå igenom den tillsammans. Krapps ansikte medan han lyssnar är naturligtvis tre fjärdedelar av den striden. Jag gjorde inget försök att skriva ut dessa förändringar eller brist på förändring. Jag kände att jag tryggt kunde överlämna det åt dig.” Malmsjö har en rad hyllade föregångare i rollen som Krapp på Dramaten, som Lars Hansson och Erland Josephson. Själv hade jag aldrig förmånen att se dessa skådespelare spela den åldrade mannen där han sitter och lyssnar på yngre versioner av sig själv inspelade på band. Men en sak vet jag. Detta är Dramaten när den är som bäst. Regi: Karl Dunér. Översättning: Magnus Hedlund.