Ur Akademiens liv

Akademien har sorg

Akademien har sorg. Beskedet om Torgny Lindgrens död igår gjorde oss bestörta och nedstämda. Herr Lindgren hade visserligen varit sjuk under en längre tid, men vi hade gott hopp om att han skulle få finnas kvar länge till. Så blev det inte. Igår kväll, vid torsdagens sammankomst, hölls minnesord över herr Lindgren. Därefter stod vi tysta i en minut för att hedra hans minne.

Torgny Lindgren valdes in i Svenska Akademien i februari 1991 och tillryggalade 26 år som ledamot. Han var en älskad författare, av oss och alla andra, och som ledamot var han djupt respekterad för sin integritet och sitt blixtrande intellekt. Därtill präglades hans väsen av en saktmodig munterhet, ibland spetsad med en mild och välgörande ironi.

För en stund sedan samlades alla medarbetare vid Akademiens kansli och talade om herr Lindgren. Vi mindes en rad anekdoter, som denna lilla historia – han berättade den själv.

Herr Lindgren befann sig på ett tåg och läste som han ofta brukade göra. Så kommer en resenär förbi, saktar in och tittar forskande på mannen som sitter försjunken i en bok. Herr Lindgren tyckte inte om den sortens uppmärksamhet.

”Men är inte du Torgny Lindgren?” frågar resenären. Man riktigt hör frågetecknet hänga i luften.

Herr Lindgren tittar tillbaka på hans spörjande ansikte. ”Nej, det är inte jag”, svarar han efter några sekunder. ”Men det är jag som skriver hans böcker.”

 

Bild: Ulla Montan.